Färg beroende på vart

Svart är och har i nästan trettio år varit min absoluta favoritfärg. Jag har klätt mig nästan uteslutande i svart sedan jag var runt 16 år gammal (blir alldeles snart 43). Som tonåring sminkade jag mig med vitt puder, svart kajal och svart läppstift.

Något jag har börjat fundera på en hel del sedan den där dagen i januari förra året när jag insåg att jag nödvändigtvis var tvungen att köpa mig ett läppstift, är hur det här med färger fungerar. För även om svart är min främsta favorit när det gäller kläder, skor, en hel del heminredning och så vidare, så är det inte min favorit när det kommer till make up.

Svart är inte min favoritfärg när det handlar om smink.

Herregud, vilken hädelse. Jag känner mig som en stor svikare mot mina egna ideal, snudd på. Men så är det. Jag vet inte om det beror på att jag inte är skitbra på att applicera svart ögonskugga eller vad det beror på, men av erfarenhet (som jag numer kan säga att det är) så märker jag att jag trivs bättre med något som inte ger fullt lika hård kontrast mot min hud. Rent generellt tycker jag att svart ögonskugga lätt ser dassig och skitig ut på mig. Om det beror på att jag applicerar den för dåligt – jag tror faktiskt inte det. Jag är i och för sig ingen expert på just det, men om jag skulle råka få till det sådär superkolsvart som jag tycker är ursnyggt på andra, ser det mest ut som att jag har stora hål i ansiktet i stället för ögon.

Och det låter ju skitskumt, med tanke på att jag har så mycket svart på mig annars, och att jag överlag är väldigt förtjust i just kontrast. Jag skulle exempelvis aldrig klä mig i ljusa pastellfärger, vitt eller ljusgrått – därför att det ligger för nära min hudfärg i fråga om ljus/mörk och jag upplever att det smälter ihop. Jag skulle heller aldrig någonsin blondera mig, därför att det skulle inte se klokt ut.

Det är dock inte bara svart jag har noterat förvånande saker om. Jag har i många, många år upplevt att jag kan vara rätt snygg i en viss typ av lila. Mer rödlila än blålila. Ibland typ syrénlila (den ljusa), eller möjligen utspädd med lite mer rosa. Gammelrosa har jag alltid tänkt mig fungerar bra på mig. Men under det senaste året när jag hunnit prova i alla fall en del i sminkväg, har jag insett att inget av detta fungerar särskilt bra på mig. Kläder; mja, kanske. Smink; not so much.

När det gäller kläder kan jag vara väldigt snygg i mellanmörk blågrå (typ duvblå), eller till och med grågrön. Blågrå (denim) kan jag ha i mindre mängd som ögonskugga, medan jag hittills inte har hittat en enda grön som ser ok ut i mitt ansikte. Jag skulle älska att kunna ha typ militärgrön, olivgrön eller liknande, men alltså – det går bara inte. Jag ser verkligen inte klok ut i det när det sitter i ansiktet. Medan i klädväg kan jag ha i alla fall vissa gröna (tänk en mörkare pistagegrön utblandad med en hel del grått), och den där duvblåa är jag ursnygg i.

Jag har också nästan i hela mitt liv tyckt om rött, men upplevt att det är en färg som kräver otroligt mycket uppmärksamhet. Det beror ju lite på vilken sorts röd det är, men jag har stört mig tillräckligt på detta för att inte vilja använda läppstift alls – förrän i januari förra året.

Det jag fascineras över en hel del är hur olika färger gör sig, beroende på om man bär dem som kläder, make up eller kanske smycken. Men där jag kan tycka att rött, oavsett vilken sorts röd, kan vara alldeles för mycket om jag skulle klä mig uteslutande i det, är jag väldigt bekväm med att använda mycket rött i min make up. Och ha röda smycken, dessutom.

Jag tillhör ju den grupp människor som nödvändigtvis vill matcha. Nog för att det mesta jag har både i sminkväg, smyckesväg och klädväg går att matcha färg-wise, så använder jag helst inte blåa örhängen om jag har röd/svart make up. Jag är nog vad många skulle säga extremt kinkig på det viset. Jag är också väldigt noga med att ögon, kinder och läppar matchar i så hög utsträckning som möjligt, för jag står inte ut annars. Jag vill till och med matcha mina tatueringar, varav en av fem har lite rött i sig (de är i övrigt svarta).

Haha, vilket påminner mig om det här med att många har ögonskuggor i häftiga nyanser hemma för att kunna vara lite vågade och roliga, även om det inte nödvändigtvis kanske är skitsnyggt. Jag skulle aldrig göra det. Inte för att jag inte vill vara vågad och rolig, utan för att jag aldrig skulle använda något, inte ens vid enstaka tillfällen, som jag inte känner mig snygg och bekväm i och med. Och vissa färger – nejmen, det går bara inte. 😀

Självporträtt 180310 | på övningsstadiet, särskilt med ögonbrynen :D

Bilden ovan är tagen 10 mars för ett år sen, innan jag hade hittat ett enligt mig vettigt sätt att hantera mina ögonbryn. Det här är nog ett av få tillfällen där jag tycker att svart ögonskugga har funkat hyfsat. Jag får antingen ge upp mina drömmar om det, eller så får jag övaövaöva… 🙂

Det här inlägget skulle behöva vara längre, men jag är alldeles för trött för det. Jag får sova på saken och skriva mer en annan dag. 🙂

Puss så länge! ♥

 

 

  • 2
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Välkommen

Här bloggar jag, Sonya Malinka Persson, om skönhet för oss som är 40+. Mitt eget intresse för främst make up uppstod när jag nästan var 42 år gammal – och här är jag nu. Helt otroligt att jag fortfarande tycker det är kul och givande. 🙂

 

På bloggen kan du läsa om allt jag tänker på och funderar omkring – för att inte tala om tycker, om skönhet ur radvis med perspektiv.

 

Trevlig läsning! 🙂

Arkiv
Kategorier