Skönhetsideal och självbild

Jag är med i ett par Facebookgrupper som handlar om just skönhet och mode. Det är oftast trevligt att läsa inläggen där. Det är en blandning av frågor, tips, “såhär ser jag ut i detta” och så vidare. Men så kommer inläggen som gör mig så oerhört beklämd vissa gånger.

Senast idag var det en ung tjej som ställde en fråga om hur hon kan förbättra sin make up för att hon inte känner sig fin. Och herregud – ungen är ju supervacker. Jag förstår inte hur det är möjligt att hon inte känner sig fin.

Eller jo, det gör jag. Dålig självbild och dåligt självförtroende är det ju gott om, och det spelar ju faktiskt ingen roll vad man har för grundförutsättningar. Vad man har för självbild eller vilket självförtroende man har grundar sig ju faktiskt inte i ens utseende, utan det har ju andra orsaker. Jag är över fyrtio år gammal – been there, done that, oh so many times.

Jag ska ta upp ett annat exempel innan jag går vidare, och det är tjejer i varierande åldrar som visar bilder på olika kläder, glasögon och annat, och ställer frågan – passar jag i det här?

Det enda jag tänker på när jag ser dessa frågor är – har du inte ögon att se med? Ser man inte själv om man passar i något eller inte? Jag svarar aldrig på den typen av frågor (i ärlighetens namn; jag svarar sällan eftersom jag överlag är väldigt passiv i sociala medier), eftersom det där med att “passa i något” inte bara har med att faktiskt passa i något att göra utan också med tycke och smak.

Jag tror att det problem jag har med den här typen av grejer är att jag på många sätt tycker lite synd om de här tjejerna och kvinnorna som vill ha och behöver andras bekräftelse när det gäller smink och mode. Det är naturligtvis alltid trevligt att bli bekräftad genom att någon säger “vad snygg du är idag”, men i den ålder där jag befinner mig nu kan jag inte känna att det är något jag behöver.

Det här med skönhetsidealet och vad man uppfattar som skönhet är komplext. Modevärlden är ju en sak. Modeller ser ut på ett visst sätt, och om man tycker att deras magra kroppar och ofta androgyna utseende är att uppfattas som vackert – by all means. Smaken är som baken.

Personligen tycker jag att en kvinna är som vackrast när hon har lite mage, rumpa, höfter och bröst. Resten av utseendet är bara en fråga om tycke och smak. Jag tror inte att det finns en enda människa som alla tycker är vacker. Jag uppfattades till exempel aldrig som “snygg” när jag var yngre. Inte nödvändigtvis ful heller, men verkligen inte som “snygg”.

Jag kan bara svara för mig själv när det handlar om (allt) det här, men min egen personliga åsikt om utseende och stil är att (och det här är en åsikt jag har nått efter många, många år) jag kan inte vara något annat än mig själv. Ta mig för den jag är, eller låt bli. Och som jag skriver på min Facebookprofil; skyll inte på mig för att du inte kan hantera mitt sätt att vara människa.

Jag önskar att fler unga tjejer (och äldre kvinnor med, för den delen) kunde känna sig starkare i sig själva, så att behovet av andras bekräftelse inte är lika viktigt för dem. Jag har naturligtvis varit där själv, och i efterhand kan jag tycka att det inte gynnade mig själv eller någon annan för den delen. Det är ju bara jobbigt att leva efter någon annans uppfattning om vad som är vackert.

Nu låter det ju som att jag själv har världens bästa självbild och det starkaste självförtroendet som finns. Låt mig garantera dig om motsatsen. Det finns mängder av saker i mitt utseende som jag är missnöjd med. Men det är vad jag har att utgå från och hantera, så det är bara att acceptera. Och den enda jag har lust att jämföra mig med är faktiskt mig själv.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag tillåter mig att inte falla för trycker när det gäller saker jag inte tycker om. Concealer i överflöd samt highlighter och bronzer, till exempel. Plus att jag själv syr mina kläder, så jag upplever inte att jag behöver följa något särskilt mode.

Det enda jag kan säga om den saken är att det är otroligt skönt och befriande att ge mig själv utrymme att vara den jag är. Det jag förlorar på att anpassa mig är mig själv, och eftersom jag inte har lust med det så låter jag bli.

Ännu skönare är det att känna att den som inte gillar mig vet inte vad den förlorar.

Jag har inte riktigt lyckats få fram det jag planerade i det här inlägget, men jag hoppas ändå att jag lyckats kläcka ur mig något vettigt. Skönhet är för mig väldigt komplext, eftersom det å ena sidan vill framstå som att alla är individer och ges utrymme att vara sig själva, men å andra sidan ger ganska stora begränsningar i vad som är ok att vara. Jag önskar att fler, oavsett vilket kön man tillhör, tar sig friheten och styrkan att hitta och vara sig själv – inifrån, snarare än att bygga ihop sig själv efter ett ideal som inte gynnar fler än ett ytterst fåtal.

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Välkommen

Här bloggar jag, Sonya Malinka Persson, om skönhet för oss som är 40+. Mitt eget intresse för främst make up uppstod när jag nästan var 42 år gammal – och här är jag nu. Helt otroligt att jag fortfarande tycker det är kul och givande. 🙂

 

På bloggen kan du läsa om allt jag tänker på och funderar omkring – för att inte tala om tycker, om skönhet ur radvis med perspektiv.

 

Trevlig läsning! 🙂

Arkiv
Kategorier